Lånar ett inlägg av Halvard här, då det beskriver det största och tuffaste med att vara här so far (ursäkta svorskan):

Okei, så har det redan skjett. Livet här nere ändrar perspektivet  på ganske mycket... Vi har nu fått trädgårdsmästare (1 dag i veckan), städhjälp (1 dag i veckan) och vaktmästare (kommer när vi ringer) samt privatchaufför medan vi venter på bil... Vi gillar ju att snacke med människor och får således lite innblikk i deras liv också... Vi blir illamående av oss själva som lever i ett äckligt stort hus med en pool och kylskåp med mer. Städerskan kan inte sluta senare än 1630 ettersom hon bor i ett område där det är farligt för henne att gå ute efter 1830 och det tar henne minst 2 timmar hem. Vi sätter på larmet eller ringer chauffören. Illamående igjen. Vi åker runt omkring som det passar oss på semester och liknande. Vaktmästaren har aldrig suttit i ett flygplan och är tydligt mörkrädd efter allt han har upplevt (flykting från Rwanda). Illamående igjen. Vi äter sushi eller annan take away (har inget att laga mat  på ännu). Chauffören kan allt om alla restaurangerna, men har aldrig ätit på en för att han måste spara pengar till sina barns skoluniformer. Han berättade att en kund hade glömt en orörd tallrik sushi en gång, och det var därför han hade smakat sushi... Illamående igjen... Kan fortsätte rabbla liknande situationer i en evighet, men jag tror ni ser poängen... Det gör en helt enkelt illamående vad vi vanligtvis tar som en självklarhet... En vecka tog det för oss att få en riktig wake up call.