Jordgubbsplock!

Idag har vi gjort en utflykt till Stellenbosch (vindistriktet) där vi började dagen med att plocka egna jordgubbar på ett jordgubbsplantage. H och jag plockade och F åt mest. Såå mysigt, såå gott och sååååå varmt. 

Sedan bar det vidare till en vingård och lunch med några bekanta här nere. 3 goda maträtter, 2 goda viner och 4 timmar senare reste vi oss från bordet. Kändes ju faktiskt helt okej att sitta i 30 graders skugga och bara njuta. 

Pga att vi inte har internet hemma och vår datatrafik på dongeln har tagit slut blir det tyvärr bloggande från mobilen och inte så mycket roliga bilder. Här är iallafall en på hälften av dagens fångst!

Kan inte se kommentarer

Förresten så kan jag inte se era kommentarer. Jag har nämligen förstått från vissa av er att ni har försökt kommentera. Jag ser inga kommentarer alls och ville bara att ni skulle veta det (och att jag inte bara ignorerar dem). Håller på att undersöka var problemet ligger!

Julen!

Hoppas ni alla har haft en helt underbar jul! Här har vi haft det toppen, men måste erkänna att det är rätt svårt att komma in i den rätta julkänslan när det är 30 grader varmt. Men jag klagar inte!
Julen hölls ju som ni vet hemma hos oss - vi blev totalt 14 vuxna och 5 barn (varav vi kände ca 4 vuxna). Eftersom vi inte har några möbler, så hyrde vi stolar så att vi iallafall hade ngt att sitta på. Vi körde knytkalas gone wild och vi ansvarade bl a för glögg och lussebullar. Mitt uppdrag här hemma var att fixa lussebullarna (har en liten dold talang för det nämligen). Lite mallig över uppgiften började mitt sökande efter ingredienserna jag behövde. Kesella kan väl inte vara så svårt? Nähe, det finns inte. Aja okej, vi testar med keso då. Saffran? Nähe, det finns visst inte. Eller jo, efter mycket rundringning hittade jag det till slut. Torrjäst hade jag med från Sverige, så där var vi kittade. Ugnsplåtar - vi hade ju inga ugnsplåtar! Hittade det sedan på en affär som har allt från mat, videofilmer, dammsugare, badleksaker, galgar, ja, you name it.

Vid 20-tiden började jag. Tyckte nog att saffranen inte såg riktigt ut som jag mindes, men det var ju å andra sidan ett helt år sedan jag bakade så vad vet jag. Den var liksom som trådar (ca 4-5 mm långa) och jag tänkte att de väl skulle lösas upp i degspadet. Fel. Det gjorde de i-n-t-e. Googlade lite efteråt och upptäckte då att man tydligen skulle stöta den här typen av saffran i mortel först. Hoppsan. Jaja, skadan var redan skedd och då skulle det väl bara inte smaka särskilt mycket saffran. Eftersom jästen var svensk, var jag rätt säker på att jag iallafall skulle kunna hantera det. Fel. Jag har aldrig bakat med torrjäst och det borde väl vara någonting fel om inte degen jäser överhuvudtaget? Jaja. Vi får väl helt enkelt hoppas att de smakar okej sedan när de har gräddats. Nu var det bara att stoppa in bullarna i ugnen. Fel. När det nämligen äntligen var dags att börja grädda 38 stycken lussebullar, ja då visar det sig att ugnsplåtarna vi har köpt är för stora för ugnen. Visste inte ens att de kom i olika storlekar - trodde sådant var standard liksom? Fel. Iallafall här i Afrika. (Ska erkänna att jag inte befinner mig i köket sådär jätteofta, så för er andra kanske det framstår som självklart att det finns olika storlekar på ugnsplåtar. I så fall ber jag om ursäkt att jag skyller på Afrika.) Jaja, vi lyckades på ett mirakulöst vis ändå få bullarna gräddade och goda blev de till och med!

På julaftonen började vi i vår lilla familj med att  klä granen. Eller kanske man ska säga "granen". Det är iallafall ett levande typ av träd, men gran vete 17 om man kan kalla det. Och att hitta julgransfot kunde vi ju bara glömma, så det blev en hink med massa tegelstenar i. Nöden är uppfinningarnas moder. Kl. 14.00 ringde det sedan här på dörren. Då började festligheterna. Vi hade härlig svensk jullunch med allt vad det kan tänkas (sill, glögg, Jansons frestelse, köttbullar, pepparkakor, Aladdin mm.). Det blev också presentutdelning, där vi hade en något improviserad tomte.

Adam som tomte. Lite papper fick fixa skägget. 

Folk stannade till kl. 21.30 och det var riktigt härligt! 

God jul!! Från oss och vår konstiga "gran"

Alla var inte riktigt lika pigga på slutet....

Dagen efter firade vi fransk jul bara vår lilla familj och då öppnades de mesta presenterna. Förutom presenterna från Norge. De sitter självklart fast hos DHL (H har försökt få loss dem de senaste 10 dagarna utan succé). Så det får bli norsk julafton också lite längre fram!

Någon blev vääääldigt glad för sina paket

Goooood fortsättning!

Från ett soligt Kapstaden 

Fullständig julupppdatering kommer så fort vi har landat lite (och ja, även julen blev självklart lite kaosartad - det hör ju liksom till numera). 

Hoppas ni alla har haft det underbart och njutit av lite ledig tid tillsammans 🎅🎁🎄💕!

Området där vi bor och härliga grannar

Idag har vi äntligen sluppit spendera typ hela dagen i ett köpcentrum. Vi bestämde oss för att bojkotta det och istället åka in till "riktiga" stan. Superhärligt att bara få gå omkring och strosa och äta lunch på ett lokalt café. Rätt skönt att få slippa köpcentrum-/turistmaten.

Här på andra sidan jordklotet bor vi i en förort som ligger ca 10 minuter utanför stan, längs Atlantkusten. Otroligt vackert och man slås av utsikten varje gång man kommer körandes över berget. Man måste nog beskriva förorten som en lite "fin" (läs: överklass) förort. Här verkar det mest bo pensionerade européer som bor halva året här och halva året hemma i Europa. Det är svårt att försöka välja var man vill bo när man inte känner en stad. När man inte har någon aning om hur de olika områdena ser ut eller hur de särskiljer sig. Vi hamnade kort och gott här för att en vän till mig hittade ett fint hus till oss här. Om det sedan hade legat någon annanstans, så hade vi säkert bott där. Men nu bor vi alltså här i ett område som heter Camps Bay. Området blir extremt turistigt under julsäsongen (så pass att många av européerna som bor här faktiskt åker hem några dagar över jul - de orkar inte vara här då) - tänk Marstrand under Match Race eller Båstad under tennisveckan. Fast multiplicera med typ 10000000, så börjar det nog närma sig. Eftersom de flesta som bor här spenderar vinterhalvåret i Europa, så blir det ju följaktligen dessutom fullkomligt dött under andra halvan av året. Vidare är det också storm större delen av tiden (förutom i januari och februari). Det blåser alltså så pass mycket att vi nu inte larmar längre, då larmet gick av ca fyra gånger per dag enbart av blåsten. Jaha, tänker ni nu - varför vill man bo i det där området då? Det låter ju inte så megasuper. Det undrade vi också, för om man ska vara helt ärlig så kan de flesta som bor här välja att bosätta sig i princip var som helst. Så det måste ju finnas något riktigt speciellt här. Så vi frågade vår chaufför som vi hade de första dagarna. Han svarade: "But, because of the view". Vi svarade: "But we don't have a view". Han svarade: "Ooooh". Lång tystnad...
För vackert är det här, oerhört vackert. Och området är jättehärligt och vi bor 300 meter från stranden och 100 meter från en park där vi kan hänga med Felix ibland. Och så har vi belönats med världens trevligaste granne som hjälper oss med det mesta - vilket är rätt mycket just nu. Igår fick vi t ex låna typ 100 DVD:er - vi har inte fått någon TV ännu eftersom man först måste gå till postkontoret och bli beviljad TV-licens innan man ens får köpa en TV. Och posten strejkar... Need I say more? På tal om grannen, så har han också inte bara en porsche, inte två porschar, nej vår granne har faktiskt sex porschar. Jojo, det känns ju helt normalt.

Har inte heller chockats av speciellt många TIA:s senaste dagarna. Eller jo - en rätt så speciell. Man låser inte dörren på offentliga toaletter. Man håller inte ens för med foten. Nej då, det räcker med att stänga dörren lite på glänt för att man tydligen ska förstå att någon är där inne. Något jag inte förstod förrän efter tredje(!) gången jag öppnade dörren och hittade en något förvånad kvinna på toaletten. De ropar inte heller till när de märker att dörren håller på att öppnas, utan tittar bara förvånat upp på en när man redan hunnit öppna dörren på vid gavel och i princip befinner sig inne i samma toalettbås. Lite märkligt ändå, eller?

Julstress i värmen

Dåligt med blogguppdatering de sista dagarna. Kan bero på att vi precis fick reda på att vi tydligen ska ha julfirande hemma hos oss för 14(!) vuxna och 5 barn. Varav vi känner ungefär 4 personer. Nämnde jag att vi fortfarande inte har stolar? Eller bestick? Eller typ allt som man behöver för att bjuda hem folk? Jaja, det löser sig - det mysigaste med julen är ju faktiskt att bara vara ihop!

Tack också för alla glada tillrop angående bloggen! Blir så glad över att ni tittar in då och då ❤. 

Bättre uppdatering kommer imorgon!

PS. Vårt mysiga, juliga vardagsrum. Notera adventskalendrarna i bakgrunden. DS. 

En hel drös med nya TIA:s och en intensiv dag

Herregud, en extremt intensiv dag är till ända. Och en intensiv dag betyder många nya TIA:s, så håll till godo. Alla våra dagar är förvisso mest fyllda av dem och kommer väl vara så innan vi har vant oss vid livet här borta...
TIA#1: Det finns inte enkeltäcken. Det finns alltså enbart dubbeltäcken (verkar inte finnas en enda person som sover i enkelsäng, inte ens en tonåring här eller där), vilket helt ärligt inte är det bästa receptet på en god natts sömn. Framförallt inte om man sover i samma säng som någon som på riktigt lyckas vrida av sängkappan(!) från sängen i sömnen. Sängkappan är alltså den där som ligger u-n-d-e-r bäddmadrassen. Yes, på något vis lyckas H liksom krångla ut den från under madrassen genom att kränga fram och tillbaka r-ä-t-t så mycket när han sover. Just nu lever vi under mottot att det som sägs mitt i natten är glömt på morgonen...
TIA#2: Det finns inte diskborstar. Det finns alltså enbart något som mest påminner om en sån där badsvamp som fanns i alla badkar när man var liten.
TIA#3: Det finns inget som kallas komma i tid. I morse fick vi helt plötsligt besked om att det skulle stå en ny  bil och vänta på oss på Hs kontor kl. 08.00 (Hs chef tyckte minsann inte att vi kunde köra runt i en Micra där man aldrig kommer över tvåans växel). Vi skyndar oss således in till stan och bilen dyker upp kl............. 12.30. Ingen talar om att man blir sen, utan man säger att man är 2 minuter därifrån under ca fyra timmars tid. Inga konstigheter. När bilen väl är framme måste vi tydligen också köra hem mannen som har levererat bilen. Han bor ca 30 minuter utanför stan och vi har ingen aning om var. Jaha, då var det bara att lasta in hela lilla familjen i en bil med en okänd man som körde oss till ett okänt område. Och framförallt försöka hitta hem igen utan ledsagare, och i vänstertrafik...! Inga konstigheter.
TIA#4: Det finns ingen som bekräftar mötestider. Har man sagt att man själv kan ses en viss tid, så dyker en person helt sonika upp då - utan att personen i fråga bekräftat och man faktiskt har bestämt träff. Detta hände självklart oss för triljonte gången idag. Man kan ju tycka att vi kanske redan borde ha lärt oss det vid det här laget, men men... Helt plötsligt så ringde det på dörren och en kvinna som var här för intervju som nanny till F stod där. Hon möttes av mig och en naken liten F som badade i poolen och H som precis var färdigbadad och stod halvnaken och bytte om inne i huset. Man kan säga att vi (och hon) blev minst sagt tagna på sängen. Och som om detta inte var nog för stackars kvinnan, så dök det upp, inte en, men två möbelleveranser e-x-a-k-t samtidigt (yes - vi har äntligen en soffa och ett matbord!). Allt skulle levereras och monteras och kaosen var total. Mitt i kaosen stod en halvnaken familj och en stackars kvinna som antagligen dessutom var en aning nervös.
Herregud. Varje kväll lägger man sig liksom lite full av förväntan för vad morgondagen ska innehålla för överraskningar. Men å andra sidan är det ju också det som är tjusning att leva i en helt ny kultur!

På något mirakulöst vis hinner vi också med några sådana här stunder varje dag och vi njuuuuter!

Min dagliga drog - 100% kolsyrad äppeljuice

En lunchutsikt man kan leva med

Nu kom trädgårdsmästaren också. Han som inte har sett sin familj (han har en son som är lika gammal som Felix) i Nigeria på ca 1 år. Han som tjänar ca 120 kronor om dagen. Han som alltid har ett leende på läpparna. Han som gullar med Felix. Han som får en att bli alldeles sorgsen i hjärtat. Jag pratar lite, erbjuder honom frukt och dricka (som han självklart tackar nej till) och går in...

Dagens nya TIA:

Garagedörren öppnas i tid och otid helt av sig själv. Känns tryggt. 

Helt plötsligt börjar också alla toaletter rinna samtidigt och helt av sig själva...? Känns normalt. 

Annars står det mesta i det här landet stilla nu, eller som vår granne säger: you don't get anything done in this country at this time of the year. 

Har varit och letat lite mer möbler idag, framförallt utemöbler, men ALLT är slutsålt och man kan vänta sig leverans i mitten på mars. Jippie. 

Nu sitter jag här på vår uteplats på en sån där uppblåsbar madrass som man har i poolen - ni vet en sån där med plats för en drink i armstödet. Den agerar just nu utemöbel, innesoffa, drinkbord (obviously), ja typ alla möbler. Välinvesterade pengar måste man ju säga. H är på jobbet och F ligger och sover. Och där inne jobbar städerskan - hon som bor i ett så farligt område att hon inte kan åka hem för sent. Känns så overkligt att jag sitter här ute och gnäller över möbelinköp när man vet (eller snarare försöker föreställa sig) hur hon har det... Känns bara äckligt, genomruttet och framförallt väldigt väldigt bortskämt. Önskar att vi kunde erbjuda alla att bara bo hos oss... 

Biiiiiiil!!! Nähä, inte bil. JOOOO bil! Jeep som utlovat? Nähä, Nissan micra. Med barnstol som utlovat? Nähä, utan. Nåja, vad är väl en bal på slottet...

Önska oss lycka till i vänstertrafiken!

Lånar ett inlägg av Halvard här, då det beskriver det största och tuffaste med att vara här so far (ursäkta svorskan):

Okei, så har det redan skjett. Livet här nere ändrar perspektivet  på ganske mycket... Vi har nu fått trädgårdsmästare (1 dag i veckan), städhjälp (1 dag i veckan) och vaktmästare (kommer när vi ringer) samt privatchaufför medan vi venter på bil... Vi gillar ju att snacke med människor och får således lite innblikk i deras liv också... Vi blir illamående av oss själva som lever i ett äckligt stort hus med en pool och kylskåp med mer. Städerskan kan inte sluta senare än 1630 ettersom hon bor i ett område där det är farligt för henne att gå ute efter 1830 och det tar henne minst 2 timmar hem. Vi sätter på larmet eller ringer chauffören. Illamående igjen. Vi åker runt omkring som det passar oss på semester och liknande. Vaktmästaren har aldrig suttit i ett flygplan och är tydligt mörkrädd efter allt han har upplevt (flykting från Rwanda). Illamående igjen. Vi äter sushi eller annan take away (har inget att laga mat  på ännu). Chauffören kan allt om alla restaurangerna, men har aldrig ätit på en för att han måste spara pengar till sina barns skoluniformer. Han berättade att en kund hade glömt en orörd tallrik sushi en gång, och det var därför han hade smakat sushi... Illamående igjen... Kan fortsätte rabbla liknande situationer i en evighet, men jag tror ni ser poängen... Det gör en helt enkelt illamående vad vi vanligtvis tar som en självklarhet... En vecka tog det för oss att få en riktig wake up call.

En första uppdatering och framförallt ett första inlägg...

Äntligen är vi här - på andra sidan jordklotet! 

Jag tänkte att detta vore ett bra sätt att hålla er uppdaterade om allt som händer här borta, då man tydligen inte kan räkna med att sms etc. kommer fram som förväntat. Har aldrig i hela mitt liv ens tänkt på att blogga förut, så ni får ta det för vad det är - blir nog inget litterärt mästerverk... Men here goes!

Som ni vet, så har vi tagit vårt pick och pack och flyttat till Kapstaden och har nu spenderat 10 dagar här och redan fått en hel del "tuffa" uppvaknanden och blivit rätt så omtumlade av allting hittills. Det första vi fick lära oss var "TIA" - "This Is Africa" (läs: här kan man inte räkna med att saker och ting går som det ska, att folk kommer när de säger att de ska komma eller att det inte är korsdrag inomhus när allt är stängt -  kort och gott ska man inte räkna med så mycket alls). Lika bra att ni lär er detta uttryck redan nu, då jag misstänker att det kommer att vara en stadig följeslagare i den här bloggen. 

Här kommer en kompakt liten summering över de mest minnesvärda ögonblicken hittills. 
Dag 1: Chauffören som hämtade oss på flygplatsen skulle också vara vår privatchaufför hela förra veckan pga att vi inte har fått vår bil ännu och man inte kan ta sig någonstans här utan bil. Kallpratar lite på vägen hem från flygplatsen och upptäcker att han inte alls ska vara med oss något mer - han har andra kunder hela veckan. TIA 1. Väl hemma är huset vi hyrt helt ostädat och allmänt snuskigt och inte ens städsaker finns det. TIA 2. Visst, vi har hyrt omöblerat, men städsaker eller typ ugnsplåtar(!) borde man väl kanske kunna räkna med iallafall? TIA 3. Tog oss ut för att äta lunch/middag och när vi väl kom hem, en mörk lördagskväll, så går larmet och vi kan självklart inte stänga av. Trycker på allt och slår in koden vi har fått säkert 1000 ggr - inget funkar och varken vår hyresvärd eller kontaktperson på plats/grannen svarar i telefon. Hinner också med två beväpnade utryckningar. Vi var inte alls stressade. TIA 4. Till slut kommer husets vaktmästare och slår av larmet på något mirakulöst vis. Han ska också hjälpa oss att fixa så att vi kan sätta på skal-larmet utan att det går av i tid och otid (det larm man kan ha på när man ligger och sover och som tjuter om någon tar sig in i trädgården eller i huset), och det löser han genom att klistra papper framför alla larmsensorer. Det löser ju saken, men gör också att larmet inte fyller någon funktion alls. TIA 5. Sover en okej natt och vaknar vid 04.30, då halva taket tydligen är gjort av glas som inte går att täcka för och som vi inte noterat tidigare - vem gör tak av glas i sovrum i ett soligt land??? TIA 6. Dagen efter möts vi av att det tydligen är strömavbrott två ggr per dag à två rimmar åt gången pga att regeringen inte har några pengar kvar. Man vet inte när på dagen dessa inträffar, men man vet att de kommer att hålla på fram till nyår då regeringen får ny budget. TIA 7. Notera att detta endast är bråkdel av allt vi har upplevt so far och att allt detta hände under de två första dagarna här - resterande åtta dagar fortlöpte i ungefär samma TIA-tempo.

Utöver alla dessa något komiska TIA, så är det underbart varmt och härligt. Huset (nu när vi har fått det städat) är fantastiskt och lite möbler kommer säkert att göra det ännu bättre. Lille F stormtrivs med att bara springa runt i blöja och bada i poolen titt som tätt. 
Förhoppningsvis får vi t o m egen bil och internetuppkoppling hemma - det ni...!

PS. Eftersom vi fortfarande inte har några möbler överhuvudtaget (förutom sängar), så blir det mest yoghurt i sängen till middag för H och mig, ur kastruller ska tilläggas (eftersom vi inte har några tallrikar). Aaah, detta ljuvliga expat-liv. DS.